Sommar i P1 är mitt favoritprogram på grund av att de som gör programmen oftast planerat och verkligen tänkt igenom hur de ska använda den sändningstid som de fått tilldelad i direktsändning.
Idag under min långa morgonpromenad längs Boda rundan hade jag sällskap av Katarina Gospic och Leo Razazz och deras tankar och ord berikade verkligen mina steg. Två timmar gick fort till deras ackompanjemang. Katarina berättade om hur hon uppfattar att det inte krävs licens för beslutsfattare när de fattar stora beslut som påverkar många människors vardag . Hon anser att alla beslutsfattare borde licensernas vad gäller att fundera och reflektera kring vad besluten som tas har för konsekvenser utifrån hur våra stenåldershjärnor är konstruerade. Den är exempelvis inte konstruerad för att kunna välja mellan 1800 elbolag eller mellan 600 olika gymnasieprogram. Många spännande insikter förmedlades av henne under de korta stunderna mellan låtarna i programmet där Don't worry , be happy var den enda som jag minns.
Och då knyter jag direkt vidare till Leo Razazz program som var så starkt att jag i slutet av programmet faktiskt grät flera gånger. Den resa som han beskrev och som var hans liv och som han ville ge som artonårspresent till sin sjuåriga lillasyster var så intressant och samtidigt så skrämmande så det väckte verkligen en lokalpolitikers hjärta. På slutet berättar han om en biogassatsning i Bangladesh i hans fars hemby med syfte att hjälpa många familjer till en bättre framtid. Och där återkopplade Leo starkt till min värld och verklighet på hemmaplan. Hans beskrivning av den biogasfabrik som generar el till ett antal familjer, mjölk och gödsel var oerhört tydlig vad gäller hållbart samhällsbyggande.
I dagens tidning läser jag om luktproblemen vid reningsverket som ska utredas för en miljon kronor och jag slås av att det säkert redan finns svar på hur mm kan komma tillrätta med luktproblemen utan en utredning som konsulter tar så bra betalt för. Ibland undrar jag varför man inte söker svaren på närmare håll. Jag gissar att Göran Nilsson kan ge svaren kring vad som behöver göras inom sitt arbete som chef för reningsverket. Min bild är att han är fullständigt medveten om problematiken på verket och mycket väl kan ge förslag på åtgärder. VEMAB sysslar ju redan med frågan och har en investeringsplan för detta och jag tror att det finns möjligheter till att hitta en framkomlig väg här. Det intressanta är att det verkar som att den skorsten som har installerats har inneburit att luktproblemen har dykt upp på nya platser så den högre skorstenen måste nog till. Men tänk om den innebär att ännu fler får luktproblem. Det är inte lätt detta! Men en dyr utredning tror jag inte löser problemen.
Jag skulle vilja se en investering i en biogasanläggning så att man kan få lite hållbara intäkter i sammanhanget . Varför är det ingen som tänker så och dessutom kan man knyta stad och land närmare med en sådan satsning då den gödsel som kan rötas tillsammans med matavfall , livsmedelsavfall kan generera fordonsgas till en lokal marknad. I Kalmar gör man en gemensam satsning som ska leda till ett mer lönsamt och kretsloppsanpassat lantbruk i närområdet tack vare att man kan nyttja naturgödseln på ett effektivare sätt. Vimmerby har liknande förutsättningar men här är det ingen som driver frågan. Jag har via LRF och LEADER fått medel till att göra en studieresa till Sävsjö biogas och den planerades att genomföras i november 2012. Den fick ställas in på grund av för få deltagare. I höst gör jag ett nytt försök och hoppas att politiker och företagare uppmärksammar de affärsmöjligheter som finns inom räckhåll med en biogassatsning.
Lyssna gärna på dessa två sommarpratare för de hade många fler tankar att förmedla om livet och vad som är viktigast! Någon av dem sa att framtidens ledare är de som kan lyfta andra!
tisdag 9 juli 2013
måndag 8 juli 2013
Linnea och Ellinor
Riktigt bra musik ikväll på Warmbadhusets scen! Linnea Nestor från Hycklinge och Ellinor Mårtensson från Vimmerby. Linnea bjöd på dragspel till Ellinors egenskrivna låt med härlig text Linnea bjöd på egetskrivet riktigt bra material. Stämsång fick vi också!Och riktigt många som lyssnar och njuter. 120 personer ungefär och Konstföreningen bjöd in oss alla att besöka Ägd och Vimmerbilder från förr. Varm och fin sommarkväll som det ska vara på sommaren.
Och så vill vi alla skicka en grattishälsning till Tomas Holgersson som fyller år idag!
Energieffektivisering
Jag var på en ledarutbildning för en tid sedan och denna bok var kurslitteratur. Läser den portionsvis på semestern. Insikten är att vi aldrig har tidsbrist utan det är energibrist vi har till alla de uppgifter som vi vill prioritera i våra liv. Vi får 84 000 nya sekunder varje morgon som vi själva kan fylla med energigivande aktiviteter. Intressant attityd till livet, tycker jag .
söndag 7 juli 2013
Tänkvärd kolumn om tjänstesamhället som en gång var...
Kolumn
Häromdagen fick jag slutligen bekräftat vad jag länge misstänkt. Det moderna tjänstesamhället håller på att bli en ren bluff. Snart når vi dess ultimata punkt; ett tjänstesamhälle utan tjänster.
När jag slår på mobiltelefonen hälsas jag välkommen till Danmark. Det danska mobilnätet på Bornholm når mig bättre än det svenska. Förmodligen föredrar Telia att satsa på diktaturerna i Centralasien framför att betjäna mig som kund i Norrekås, en perifer utpost i det svenska riket.
Dagens projekt var ett besök hos frisören, en lyx som med min allt glesare hårväxt kan förefalla överflödig. En gång i tiden fanns en modernitet som kallades ”drop – in”. Nu har frisören moderniserat sig till den grad att det krävs tidsbeställning, som ska göras via sms. Vi hade utväxlat ett par sms och enats om en tid. Det verkade bekvämt och rationellt. Dock visade det sig att tiden dubbelbokats eftersom frisören försummat att notera min tid i sin gammeldags almanacka.
När jag svalt förargelsen tänkte jag ändå utnyttja besöket i kommunens centralort till några andra ärenden. För tio dagar sedan hade jag lämnat in en linnekavaj till kemtvätten och den skulle nu vara färdig. Beväpnad med mitt kvitto stegade jag in för att klara av det hela. Men se, kavajen var ännu inte färdig. Kunde jag inte komma tillbaka i övermorgon? Vad gör man?
Ett besök på banken kunde också passa bra eftersom kontoret ligger på samma gata som kemtvätten. Men då visade det sig att man där dragit in på öppet-hållandet till bara ett par timmar. Förmodligen av omsorg om personalen. Det kan ju knappast handla om en förbättrad service till kundkretsen som borde öka väsentligt när folkmängden i Simrishamn så här års flerdubblas. Ska jag som kund vara tacksam för att banken vill befatta sig med mina pengar? Räntan är ju närmast obefintlig och den så kallade rådgivningen har inte genererat många kronor. Framför allt har den förbisett att den suveränt bästa av alla sparformer är att göra sig kvitt alla skulder. Om man därefter får en slant över så kan man be alla rådgivare att dra åt helvete.
Som en ljuspunkt når mig ett bokpaket i posten. Det vill säga jag måste åka drygt en mil för att hämta ut det på Ica. Men ändå gläds jag över denna restpost av det som en gång var ett kungligt verk i allmän-nyttans tjänst. Med en nostalgisk suck tänker jag på tiden i det gammalmodiga Belgien där vi på gångavstånd hade något så föråldrat som ett postkontor och där en uniformerad brevbärare bar hem posten. Vi log åt hans alltför stora skärmmössa, men denne sentida kollega till Monsieur Hulot delade faktiskt ut post två gånger om dagen. Vilket tjänstesamhälle!"
Slut citat
Min reflektion av denna kolumn är att internet som skulle innebära tjänstesamhällets revolution inte alls gjort det för mig. Nu ska jag klara av att göra alla tjänster via nätet helt själv och försöka förstå hur jag ska krångla mig igenom formuär efter formulär via nätet. Första gången som man tar hem ett bank ID eller registrerar ett köp via internet eller bokar en flygresa via Ryanair är det i alla fall inte tidsbesparande jämfört med om man ringer ett samtal och en tjänstvillig riktig människa bokar osv.
Ibland händer det att jag längtar efter det gamla omoderna samhället där man kunde ringa ett samtal och få en komplicerad tjänst gjord på fem minuter utan att behöva fylla i flera formulär på nätet med all den frustration som uppstår när man inte förstår eller när man gör fel och måste börja om.
Delar Du min uppfattning? Var det ett bättre tjänstesamhälle förr innan tjänstesamhället fanns?
Och snart finns inga butiker i stan å då måste jag handla via nätet om jag inte vill köra till en annan stad. Hur klimatsmart är det?
När jag slår på mobiltelefonen hälsas jag välkommen till Danmark. Det danska mobilnätet på Bornholm når mig bättre än det svenska. Förmodligen föredrar Telia att satsa på diktaturerna i Centralasien framför att betjäna mig som kund i Norrekås, en perifer utpost i det svenska riket.
Dagens projekt var ett besök hos frisören, en lyx som med min allt glesare hårväxt kan förefalla överflödig. En gång i tiden fanns en modernitet som kallades ”drop – in”. Nu har frisören moderniserat sig till den grad att det krävs tidsbeställning, som ska göras via sms. Vi hade utväxlat ett par sms och enats om en tid. Det verkade bekvämt och rationellt. Dock visade det sig att tiden dubbelbokats eftersom frisören försummat att notera min tid i sin gammeldags almanacka.
När jag svalt förargelsen tänkte jag ändå utnyttja besöket i kommunens centralort till några andra ärenden. För tio dagar sedan hade jag lämnat in en linnekavaj till kemtvätten och den skulle nu vara färdig. Beväpnad med mitt kvitto stegade jag in för att klara av det hela. Men se, kavajen var ännu inte färdig. Kunde jag inte komma tillbaka i övermorgon? Vad gör man?
Ett besök på banken kunde också passa bra eftersom kontoret ligger på samma gata som kemtvätten. Men då visade det sig att man där dragit in på öppet-hållandet till bara ett par timmar. Förmodligen av omsorg om personalen. Det kan ju knappast handla om en förbättrad service till kundkretsen som borde öka väsentligt när folkmängden i Simrishamn så här års flerdubblas. Ska jag som kund vara tacksam för att banken vill befatta sig med mina pengar? Räntan är ju närmast obefintlig och den så kallade rådgivningen har inte genererat många kronor. Framför allt har den förbisett att den suveränt bästa av alla sparformer är att göra sig kvitt alla skulder. Om man därefter får en slant över så kan man be alla rådgivare att dra åt helvete.
Som en ljuspunkt når mig ett bokpaket i posten. Det vill säga jag måste åka drygt en mil för att hämta ut det på Ica. Men ändå gläds jag över denna restpost av det som en gång var ett kungligt verk i allmän-nyttans tjänst. Med en nostalgisk suck tänker jag på tiden i det gammalmodiga Belgien där vi på gångavstånd hade något så föråldrat som ett postkontor och där en uniformerad brevbärare bar hem posten. Vi log åt hans alltför stora skärmmössa, men denne sentida kollega till Monsieur Hulot delade faktiskt ut post två gånger om dagen. Vilket tjänstesamhälle!"
Slut citat
Min reflektion av denna kolumn är att internet som skulle innebära tjänstesamhällets revolution inte alls gjort det för mig. Nu ska jag klara av att göra alla tjänster via nätet helt själv och försöka förstå hur jag ska krångla mig igenom formuär efter formulär via nätet. Första gången som man tar hem ett bank ID eller registrerar ett köp via internet eller bokar en flygresa via Ryanair är det i alla fall inte tidsbesparande jämfört med om man ringer ett samtal och en tjänstvillig riktig människa bokar osv.
Ibland händer det att jag längtar efter det gamla omoderna samhället där man kunde ringa ett samtal och få en komplicerad tjänst gjord på fem minuter utan att behöva fylla i flera formulär på nätet med all den frustration som uppstår när man inte förstår eller när man gör fel och måste börja om.
Delar Du min uppfattning? Var det ett bättre tjänstesamhälle förr innan tjänstesamhället fanns?
Och snart finns inga butiker i stan å då måste jag handla via nätet om jag inte vill köra till en annan stad. Hur klimatsmart är det?
Tillbaka till partiets rötter!
http://www.svt.se/nyheter/sverige/loof-tillbaka-till-partiets-rotter
Här kan Du läsa Margit Silbersteins analys av Annie Lööfs tal i Almedalen. Jag upplever att denna analys beskriver exakt det som jag förväntar mig att Annie Lööf ska fokusera på nämligen landsbygdsfrågorna, miljöfrågorna och jobbskaparfrågor. Tre hörnpelare för att hela landet ska utvecklas hållbart, anser jag. Det är på landsbygden som många jobb kan skapas och här finns det utrymme för en hållbar tillväxt. De överhettade storstadsregionerna klarar inte att producera det antal bostäder som just nu krävs för att ungdomar som söker sig dit ska få ett hållbart liv.
Att bilda familj och inte kunna få fatt på ett boende som fungerar för en familj år 2013 är inte hållbart. På landsbygden där vi med fiberuppkoppling borde kunna arbeta på distans och kunna köpa en villa till rimligt pris och däreigenom skapa ett hållbart familjeliv, där finns framtidens framgångskoncept. Bra boende med hög livskvalie, distansarbete med goda kommunikationer, såväl fysiska vägar som digitala sådana, bygger min vision om framtidens Sverige. Det är denna bild som jag anser att Centerpartiet ska måla upp för väljarna som ett mycket realistiskt och framgångsrikt koncept för att Sverige ska bryta den urbanisering som vi just nu befinner oss i och som enligt Framtidskomissionen är mest accelerande av alla västeuropas länder. Politiken har bevisligen misslyckats med decentraliseringen och här krävs en palett och en mångfald av kraftfulla åtgärder för att vända trenden och bryta urbaniseringen så att landsbygden räddas från utarmning, avfolkning och utanförskap.
Entrerpenörskap saknas inte utan det är spelreglerna som gör att hela landet har samma villkor som saknas. Myndigheter, samhällsfunktioner osv ska decentraliseras och det är fullt möjligt med digital teknik. Gör som på åttiotalet, flytta ut några statliga verk som så lyckosamt gjordes till Karlstad och Gotland till exempel.
Jobba hårt för att fler ska kunna bo, leva och verka i ett modernt samhälle i hela landet. Vi ser hela landet hette centerpartiets kampanj under våren. Nästa steg är väl, vi verkar i hela landet och gör det möjligt att driva företag varhelst man så önskar.
Här kan Du läsa Margit Silbersteins analys av Annie Lööfs tal i Almedalen. Jag upplever att denna analys beskriver exakt det som jag förväntar mig att Annie Lööf ska fokusera på nämligen landsbygdsfrågorna, miljöfrågorna och jobbskaparfrågor. Tre hörnpelare för att hela landet ska utvecklas hållbart, anser jag. Det är på landsbygden som många jobb kan skapas och här finns det utrymme för en hållbar tillväxt. De överhettade storstadsregionerna klarar inte att producera det antal bostäder som just nu krävs för att ungdomar som söker sig dit ska få ett hållbart liv.
Att bilda familj och inte kunna få fatt på ett boende som fungerar för en familj år 2013 är inte hållbart. På landsbygden där vi med fiberuppkoppling borde kunna arbeta på distans och kunna köpa en villa till rimligt pris och däreigenom skapa ett hållbart familjeliv, där finns framtidens framgångskoncept. Bra boende med hög livskvalie, distansarbete med goda kommunikationer, såväl fysiska vägar som digitala sådana, bygger min vision om framtidens Sverige. Det är denna bild som jag anser att Centerpartiet ska måla upp för väljarna som ett mycket realistiskt och framgångsrikt koncept för att Sverige ska bryta den urbanisering som vi just nu befinner oss i och som enligt Framtidskomissionen är mest accelerande av alla västeuropas länder. Politiken har bevisligen misslyckats med decentraliseringen och här krävs en palett och en mångfald av kraftfulla åtgärder för att vända trenden och bryta urbaniseringen så att landsbygden räddas från utarmning, avfolkning och utanförskap.
Entrerpenörskap saknas inte utan det är spelreglerna som gör att hela landet har samma villkor som saknas. Myndigheter, samhällsfunktioner osv ska decentraliseras och det är fullt möjligt med digital teknik. Gör som på åttiotalet, flytta ut några statliga verk som så lyckosamt gjordes till Karlstad och Gotland till exempel.
Jobba hårt för att fler ska kunna bo, leva och verka i ett modernt samhälle i hela landet. Vi ser hela landet hette centerpartiets kampanj under våren. Nästa steg är väl, vi verkar i hela landet och gör det möjligt att driva företag varhelst man så önskar.
Intressant perspektiv om att vara liten i ett större sammanhang. En "EU-synvinkel" helt enkelt!
Liten på gott och ont
Publicerad 2013-06-21 00:05 Tyvärr kan jag av något outgrundligt skäl inte ta bort denna annons så den får vi leva med. Vänligen, bortse från den!
Kolumnen – Richard Swartz.
I Slovenien är skillnaden mellan en politiker och en bankdirektör försumbar; alla ryms i samma lilla politiska elit. Kanske är landets litenhet ändå dess största tillgång under den pågående krisen.
Formuleringar som small is beautiful eller size doesn't matter kan nog vara både välmenande och emellanåt till och med trösterika, men hur mycket de har med vår verklighet att göra är en helt annan sak.
I Jugoslavien var Slovenien annorlunda: den del av federationen där tågen gick i tid, partifunktionärerna ljög mindre och restaurangernas borddukar var renare. Också i Serbien, Kroatien eller i Bosnien visste man att det var så. Det väckte ofta avund. Åtminstone brukade man där snabbt förklara att Slovenien kanske var rikare och mer välordnat, men så litet att det inte hade något som helst inflytande över vad som hände i Jugoslavien.
Slovenien skulle vara en quantité négligeable.
Denna litenhet tycks nu ha drabbat landet självt. Med en befolkning på 2 miljoner invånare blev landet 2004 medlem av EU och tre år senare den första östeuropeiska staten som kvalificerat sig för euron. För alla de andra blev Slovenien förebild, åtminstone önskedröm, en stat som verkade höra hemma i en helt annan division.
Och så det plötsliga syndafallet: nästan över en natt störtades Slovenien ner i EU:s hjälpklass och hamnade näst intill Grekland, Portugal, Irland och Cypern som inte längre själva kan finansiera sig utan tvångsförvaltas av trojkan (Internationella valutafonden, Europeiska centralbanken och EU-kommissionen), denna räddare i nöden, men som av stolta patrioter eller nationalister snarare uppfattas som en modern variant av Apokalypsens fyra ryttare. Den fjärde är självfallet Tyskland, med sina ständiga krav på bot och bättring (läs: på besparingar).
Men ingen förstod riktigt vad som hade hänt. Ty i Slovenien går tågen fortfarande i tid, restaurangernas dukar är hela och rena och landets politiker ljuger inte värre än någon annanstans.
En del av förklaringen till att omvärlden överraskades är att den slovenska krisen är så utpräglat hemmagjord. Till övervägande del har den just med landets litenhet att göra. Men vem utomlands håller reda på vad man har för sig i den lilla alprepubliken? I ett samhälle där nästan alla känner alla liknar de samhälleliga reflexerna stammens eller klanens; gemenskapens överlevnad och oberoende är outtalad utgångspunkt för all politik, men med autistiska och mot omvärlden misstänksamma undertoner som emellanåt ger slovenerna fler fiender än vänner. Ty att större och mäktigare grannar ofta försett dem med begripliga skäl att värja sig mot omvärlden är inte hela förklaringen.
Till skillnad från andra östeuropeiska stater har Slovenien efter kommunismens fall aldrig brutit upp gamla strukturer eller genomfört omfattande privatiseringar. Det har varit medveten, konsekvent politik, oberoende av vilken regering som råkat sitta vid makten. Från Titos socialism har man gått till något slags statskapitalism. Mycket har förblivit i just statlig hand, från telekommunikationer bort till bryggerier, och inte minst gäller det landets banker: drygt 70 procent (!) av bankväsendet ägs eller kontrolleras av den slovenska staten samtidigt som utländska banker tillåtits spela en bara blygsam roll i marginalerna. Kontrasten är slående till nästan alla andra stater i Östeuropa: där är banksektorn sedan länge under utländsk kontroll.
Det är svårt att inte tolka detta som en liten nations försök att helt på egen hand sköta sina affärer och inte bjuda utlandet ens på minsta bit av kakan. Men chauvinismen har bedragit visheten och priset visat sig vara förskräckande högt. Ty i Slovenien är skillnaden mellan en politiker och en bankdirektör försumbar; alla ryms i samma lilla politiska elit. Politikern har kunnat beställa fram billiga krediter till företag som för länge sedan borde ha avvecklats, så köpt sig röster och tid, medan den politiskt uppbackade bankiren inte behövt bry sig om i fall hans långivare varit kreditvärdiga eller ej.
Resultatet är dagens kris. Minst en femtedel av alla utestående krediter anses förlorade för gott. Utländska bedömare misstänker att det rör sig om mycket mer, men transparens är inte någon bra slovensk gren: de egna räkenskapsböckerna behandlas patriotiskt, nästan som en statshemlighet. Bankernas eget kapital är helt otillräckligt; i praktiken är flera sannolikt redan bankrutta. Denna sommar måste Ljubljana låna upp cirka 3 miljarder euro för att finansiera gamla lån. Det går kanske, åtminstone om de internationella finansmarknaderna fortsätter att hålla sig lugna.
Men riktigt hur illa det står till vet inte ens de närmast inblandade. Denna symbios mellan politik och finans fungerar också som ett slags generell mörkläggning som det senaste halvåret väckt medborgarnas vrede: landets ”hela politiska elit” är korrupt och måste avgå; ibland har våldsamma demonstrationer skakat flera slovenska städer. De bidrog till att denna vår störta den konservativa regeringen under Janez Jansa och med honom hans drastiska åtstramningspolitik. Ytterst tveksamt är dock om den center-vänsterregering som följt på Jansa har något alternativ till vad han försökte göra. Dess främsta uppgift är att försöka övertyga trojkan om just den saken.
I sista hand är kanske Sloveniens litenhet ändå dess främsta tillgång: ännu ett euroland på akuten vore dålig reklam för EU. Bättre då att – på något sätt – hålla landet flytande med vad som ur Bryssels perspektiv trots allt bara vore växelpengar.
Formuleringar som small is beautiful eller size doesn't matter kan nog vara både välmenande och emellanåt till och med trösterika, men hur mycket de har med vår verklighet att göra är en helt annan sak.
Slovenien skulle vara en quantité négligeable.
Denna litenhet tycks nu ha drabbat landet självt. Med en befolkning på 2 miljoner invånare blev landet 2004 medlem av EU och tre år senare den första östeuropeiska staten som kvalificerat sig för euron. För alla de andra blev Slovenien förebild, åtminstone önskedröm, en stat som verkade höra hemma i en helt annan division.
Och så det plötsliga syndafallet: nästan över en natt störtades Slovenien ner i EU:s hjälpklass och hamnade näst intill Grekland, Portugal, Irland och Cypern som inte längre själva kan finansiera sig utan tvångsförvaltas av trojkan (Internationella valutafonden, Europeiska centralbanken och EU-kommissionen), denna räddare i nöden, men som av stolta patrioter eller nationalister snarare uppfattas som en modern variant av Apokalypsens fyra ryttare. Den fjärde är självfallet Tyskland, med sina ständiga krav på bot och bättring (läs: på besparingar).
Men ingen förstod riktigt vad som hade hänt. Ty i Slovenien går tågen fortfarande i tid, restaurangernas dukar är hela och rena och landets politiker ljuger inte värre än någon annanstans.
En del av förklaringen till att omvärlden överraskades är att den slovenska krisen är så utpräglat hemmagjord. Till övervägande del har den just med landets litenhet att göra. Men vem utomlands håller reda på vad man har för sig i den lilla alprepubliken? I ett samhälle där nästan alla känner alla liknar de samhälleliga reflexerna stammens eller klanens; gemenskapens överlevnad och oberoende är outtalad utgångspunkt för all politik, men med autistiska och mot omvärlden misstänksamma undertoner som emellanåt ger slovenerna fler fiender än vänner. Ty att större och mäktigare grannar ofta försett dem med begripliga skäl att värja sig mot omvärlden är inte hela förklaringen.
Till skillnad från andra östeuropeiska stater har Slovenien efter kommunismens fall aldrig brutit upp gamla strukturer eller genomfört omfattande privatiseringar. Det har varit medveten, konsekvent politik, oberoende av vilken regering som råkat sitta vid makten. Från Titos socialism har man gått till något slags statskapitalism. Mycket har förblivit i just statlig hand, från telekommunikationer bort till bryggerier, och inte minst gäller det landets banker: drygt 70 procent (!) av bankväsendet ägs eller kontrolleras av den slovenska staten samtidigt som utländska banker tillåtits spela en bara blygsam roll i marginalerna. Kontrasten är slående till nästan alla andra stater i Östeuropa: där är banksektorn sedan länge under utländsk kontroll.
Det är svårt att inte tolka detta som en liten nations försök att helt på egen hand sköta sina affärer och inte bjuda utlandet ens på minsta bit av kakan. Men chauvinismen har bedragit visheten och priset visat sig vara förskräckande högt. Ty i Slovenien är skillnaden mellan en politiker och en bankdirektör försumbar; alla ryms i samma lilla politiska elit. Politikern har kunnat beställa fram billiga krediter till företag som för länge sedan borde ha avvecklats, så köpt sig röster och tid, medan den politiskt uppbackade bankiren inte behövt bry sig om i fall hans långivare varit kreditvärdiga eller ej.
Resultatet är dagens kris. Minst en femtedel av alla utestående krediter anses förlorade för gott. Utländska bedömare misstänker att det rör sig om mycket mer, men transparens är inte någon bra slovensk gren: de egna räkenskapsböckerna behandlas patriotiskt, nästan som en statshemlighet. Bankernas eget kapital är helt otillräckligt; i praktiken är flera sannolikt redan bankrutta. Denna sommar måste Ljubljana låna upp cirka 3 miljarder euro för att finansiera gamla lån. Det går kanske, åtminstone om de internationella finansmarknaderna fortsätter att hålla sig lugna.
Men riktigt hur illa det står till vet inte ens de närmast inblandade. Denna symbios mellan politik och finans fungerar också som ett slags generell mörkläggning som det senaste halvåret väckt medborgarnas vrede: landets ”hela politiska elit” är korrupt och måste avgå; ibland har våldsamma demonstrationer skakat flera slovenska städer. De bidrog till att denna vår störta den konservativa regeringen under Janez Jansa och med honom hans drastiska åtstramningspolitik. Ytterst tveksamt är dock om den center-vänsterregering som följt på Jansa har något alternativ till vad han försökte göra. Dess främsta uppgift är att försöka övertyga trojkan om just den saken.
I sista hand är kanske Sloveniens litenhet ändå dess främsta tillgång: ännu ett euroland på akuten vore dålig reklam för EU. Bättre då att – på något sätt – hålla landet flytande med vad som ur Bryssels perspektiv trots allt bara vore växelpengar.
lördag 6 juli 2013
Profilering krävs!
Ny jobbskaparlinje och en giftfri miljö lanserades i Annie Lööfs tal idag.
Landsbygdsfrågorna är också mycket viktiga och här har centerpartiet den högsta trovärdigheten enligt Mats Knutsson. Det är där vi har den stora möjligheten att vinna röster, tror jag då exempelvis miljöpartiet inte är trovärdiga vad gäller landsbygdspolitiken.
Centerpartiet är det sanna mittenpartiet med den decentralistiska visionen att alla delar av landet ska växa. Ett hållbart lokalsamhälle där alla behövs och där alla har sin viktiga roll. Jobbskaparpolitiken där fokus ska vara att satsa på ungdomars sysselsättning. Vimmerby ungdomsråd skrev på Facebook att de uppskattade just den delen av Annie Lööfs tal.
Landsbygdsfrågorna är också mycket viktiga och här har centerpartiet den högsta trovärdigheten enligt Mats Knutsson. Det är där vi har den stora möjligheten att vinna röster, tror jag då exempelvis miljöpartiet inte är trovärdiga vad gäller landsbygdspolitiken.
Centerpartiet är det sanna mittenpartiet med den decentralistiska visionen att alla delar av landet ska växa. Ett hållbart lokalsamhälle där alla behövs och där alla har sin viktiga roll. Jobbskaparpolitiken där fokus ska vara att satsa på ungdomars sysselsättning. Vimmerby ungdomsråd skrev på Facebook att de uppskattade just den delen av Annie Lööfs tal.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)