Jag vill dela nedanstående text om den fysiska boken som troligen måste försvaras. Instämmer med Carl-Johan Malmberg i hans tes om att det "står inte" mellan analogt eller digitalt. Det ena måste inte gå under till förmån för det andra. Vad tycker du?
Kärleken till boken
Pärmar, dofter, texter – världar som öppnas och minnen som skapas. SvD:s Carl-Johan Malmberg skriver om sitt livslånga förhållande till den fysiska boken och varför vi måste försvara den för att inte fastna i nuets godtycke.
annons:
För oss som läser böcker, som älskar dem och njuter av dem, kanske också arbetar med dem, och köper så många att våra hem bågnar av mängden är vägen till boken alltid en personlig berättelse. Hur och när kom vi i kontakt med våra älsklingsböcker? Vad fick oss att läsa dem? Varför läser vi överhuvudtaget? Och vad är en bok egentligen för oss?
Det är spännande att fråga sig det. Och det är viktigt att fråga sig: hur viktig är den fysiska materiella boken, boken som föremål med rygg och pärmar och papper? Nu när böcker, under loppet av bara några få år, i den digitala tidsåldern fått helt andra, virtuella utseenden, och pappersboken kallas utrotningshotad och vi som hyllar den inte sällan uppfattas som hopplösa nostalgiker inför en försvinnande värld, onödig och otidsenlig.
Låt mig omedelbart säga det: jag tror inte den fysiska boken är på väg att försvinna. Däremot tror jag att den måste försvaras. Det försvaret handlar inte om nostalgi, om att allt var bättre i Gutenberggalaxen (Marshall McLuhans term för den tryckta bokens kultur). Eller att boken bara tillhör oss som är lite äldre och inte barnen och ung- domarna.
Nej, boken har levande och livsviktiga egenskaper. Att försvara den som sinnligt föremål är att försvara nuet och framtiden. Det handlar inte om att förneka den digitala bokens och nätkulturens kvaliteter utan om mångfald: de särskilda egenskaper som den materiella boken som ting står för.
Jag ser ett paket framför mig, platt och rätt litet, på den runda, bruna mattan under granen. Det är julen 1957 och jag vet vad paketet innehåller: en bok, en alldeles särskild bok, en som jag önskar mig mer än något annat i världen. Fortfarande kan jag tänka på det där paketet som min bästa julklapp någonsin. Boken i det var Astrid Lindgrens ”Mästerdetektiven Blomkvist lever farligt”.
Jag hade sett den som Olle Hellboms film några veckor tidigare på biografen Astoria och blivit förhäxad av vissa bilder och stämningar, en gammal fabriksruin (jag älskade ruiner), en rund sten med magiska egenskaper, pojkdetektiven Kalles kemilaboratorium (jag ville ha ett sådant), småstadsidyllen som Kalle, Anders och Eva-Lotta bor i och som plötsligt blir hotfull. Jag ville vara i den här trygga-otrygga världen, göra den till min, och när jag fick veta att filmen fanns som bok ville jag förstås ha den.
Jag hade begripit något, kanske efter att ha sett mina föräldrar och min bror försvinna in i böcker, deckare, romaner, någon diktsamling, Jules Vernes fantastiska berättelser: en bok – till skillnad från en film som på den tiden bara fanns på bio – var något man kunde återvända till när man själv ville, ta med sig överallt, införliva med sig själv. Just den här boken är min och bara min, det kände jag så starkt när jag öppnade paketet med ”Mästerdetektiven Blomkvist lever farligt”.
Boken som ting skapar kontinuitet i livet. Att minnas vissa böcker är viktigt. När vi går tillbaka till våra tidiga bokupplevelser, och till böcker som står där i bokhyllan sedan åratal får vi kontakt med oss själva som de vi en gång var, och vi förstår nuet bättre.
Låt mig ta ett annat exempel på en viktig barnbok, fast i form av en serietidning, en som jag kunnat återvända till: ”Jul i Pengalösa”, det nummer av Kalle Anka som i Sverige publicerades julen 1954. Min bror som inte bara var äldre än jag utan också kunde läsa när han var fyra år hade alla Kalle Anka ända sedan starten i slutet av 40-talet och de flesta finns kvar hos oss än idag. Så också det mästerliga Carl Barksäventyret ”Jul i Pengalösa” som jag läste och fascinerades av.
Här skildras en jul i Ankeborg. Kalle och knattarna försöker samla in pengar till de stackars barnen i kåkstaden Pengalösa. Samtidigt förlorar Joakim von Anka sina pengar i en olycka – alla hans slantar försvinner plötsligt ner i ett kvicksandshål under hans sprängfyllda kassavalv, just bilden när det sker är vidunderlig! Och bilderna av alla de ledsna och fattiga Pengalösabarnen är rörande och grymma.
Walt Disney visar ett annorlunda Amerika än 50-talets populärkultursidyll. Men när man gav ut ”Jul i Pengalösa” på nytt som julnummer av Kalle Anka 1967 beslöt Disney att censurera bort alla bildrutor som visade slummen i Ankeborg.
Utom en enda, en tragikomisk ruta som kanske blev kvar av misstag och där Kalle ber en familj om ett bidrag till de fattiga barnen – och får svaret ”Gärna, hur många ungar vill ni ha?” Kalle har inte sett att det är en slumfamilj har ber om pengar.
Hade jag inte haft kvar pappersexemplaret av ”Jul i Pengalösa” hade jag inte bara gått miste om en bra serie, jag hade också förlorat kontakten med en vacker läsupplevelse. För ett par år sedan letade jag fram båda numren av Kalle Anka, det från 1954 och det retuscherade från 1967. Jag välsignade min samlariver som gjort att jag sparat det tidiga numret och köpt det senare i ett antikvariat. Jag skrev en text om ”Jul i Pengalösa” för en konstutställning på Kulturhuset med temat Pengar, en text som handlade om kulturens bortträngningar och förfalskningar.
Låt mig påstå en aning högtravande: om vi ensidigt förlitar oss på den virtuella boken och inte också värnar om pappersboken, det tredimensionella tinget, som dröjer kvar tack vare sin materiella tröghet i rummet, då krossas en livsviktig minneskultur. Det är i själva verket rätt enkelt: om vi inte tar till vara boken som föremål kan vi inte längre ha våra barndoms- och ungdomsböcker i bokhyllan eller på vinden, och ge bort dem till våra barn och barnbarn.
Pappersboken har en envist kvardröjande, tyst auktoritet som saknas hos den digitala boken, lika lätt att ladda ner som att utplåna. Det är knappast troligt att vi behåller våra böcker, barnböcker eller vuxenböcker, i datorn eller på läsplattan under decennier. Böcker förvandlas till kortsiktiga förbrukningsartiklar.
Av min mamma fick jag som trettonåring hennes studentexemplar från Stockholms Högskola av Oxfordboken ”The Golden Treasury”, en engelsk versantologi som blev embryot till mitt vuxenbibliotek. Genom den boken föddes inte bara min passion för engelsk poesi utan också min boksamlariver. Jag började köpa egna böcker och köpte snart fler än vad jag hann med att läsa. Men jag köpte dem inte för att läsa dem utan för att ha dem till hands.
Den tyske författaren Walter Benjamin, boksamlare trots sitt nomadliv på flykt undan nazisterna, menade att ett personligt bibliotek inte består av böcker man behöver för stunden utan böcker man kan komma att behöva. Och så tänker jag på mina böcker: en försäkran om att de ska finnas där i framtiden. De står där på sina hyllor eller ligger i travar på golvet, trygga och försynta. De talar om vilka de är med sina ryggar och pärmar och sina individuella utseenden, de tränger sig aldrig på utan väntar tålmodigt på att jag ska bry mig om dem. Ibland kan jag fantisera om att min boksamling är den sista i världen: finns inte en viss bok någon annanstans så finns den åtminstone hos mig. Eller så kan jag tänka att jag är avskuren från människor men har all den proviant jag behöver.
Tidigt kom jag att uppleva böcker som just ett slags proviant man la upp till kommande behov. Jag vet när jag började tänka så – och med hjälp av vilken bok: en ljusblå volym med ”The Poetical Works of William Wordsworth”, den engelske romantikerns samtliga dikter. Boken står framför mig när jag skriver detta, tillsammans med åtskilliga andra kamrater i regnbågens alla färger i Oxforduniversitetets oöverträffade serie av engelska diktare och prosaförfattare.
Med åren har jag kunnat samla ihop nästan samtliga i serien och haft stor användning av detta klassikerbibliotek i kompaktform. Några år senare, när jag läste franska i Marseille som artonåring, köpte jag min första Pléiadebok, den franska kompaktserien med klassiker som bland många goda egenskaper har att de luktar speciellt av sina fina läderband.
Mina första Pléiade var Paul Valérys samlade verk, två bruna böcker inhandlade på La Cannebière i Marseille. När jag nu tar fram dem luktar de lika trevligt som den mars- dag jag köpte dem för fyrtiofyra år sedan. Nostalgi? Nej, levande nu.
Att pappersboken inte är ett försvinnande fenomen visar alla de otaliga bokhandlar och antikvariat man når via nätet, på sajter som antikvariat.net, amazon.co.uk, Abebooks. Vad jag förr bara kunde hitta på utlandsresor, och tvingades släpa hem på tåg och på flyg, inte sällan som övervikt, går nu att beställa med några enkla musklick och få sig tillsänt på posten. Det är för mig ett av de allra bästa bevisen på samspelet mellan det digitala och det analoga.
Just nu brottas de stora biblioteken runt om i världen med det digitala bevarandeproblemet. Vad ska sparas och på vilket sätt? Att bevara pappersboken handlar om överlevnad. Utan den riskerar vi att bli utlämnade åt nuets godtycke, tvingas köpa nytt, ladda ner nytt, glömma allt gammalt. Vi blir som såll där allt rinner igenom.
Trögheten, liksom överblickbarheten och hanterligheten hos pappersboken, ett slags ankare i rummet och tiden, måste inte bara försvaras utan också utvecklas, med hjälp av erfarenheterna från den tryckta bokens drygt 500-åriga historia.
Här kan man ibland bli rätt pessimistisk. Inte minst de stora svenska förlagen gör allt fulare, allt sämre producerade pappersböcker, omsorgen om böckernas utseende verkar bli mindre viktig för många av dem som gör dem. Kanske har man börjat ge upp tron på den taktila boken, boken gjord för handen? Men det är i så fall inte bara synd utan farligt. För bokkulturen handlar inte om ett krig mellan analog och digital bok, papper gentemot nät och läsplatta, utan om äktenskapet mellan Gutenberggalaxen och cyberrymden.
Jag googlar på nätet och hittar den där sorgliga och skrattretande serierutan från ”Jul i Pengalösa”. Jag hittar min egen artikel om den tillsammans med andra referenser till det skarpa julnumret 1954 av Kalle Anka. Det digitala är inte bara här för att stanna utan gör nya liksom gamla världar tillgängliga, tid och rum vidgas hisnande och snabbt.
Men utan de där föremålen av papper, kartong och trycksvärta, med glada färger och speciella dofter, med mjukhet eller strävhet, tyngd eller lätthet när vi håller i dem, riskerar cybertexterna och cyberbilderna att försvinna ner i Joakim von Ankas kvicksandshål.
Carl-Johan Malmberg
2012-12-28 01:30
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar