Det är i detta sammanhang som praon kommer in. Min uppfattning är att prao skall innehålla en valfri del och en del som styr eleven mot mer okända områden till exempel utifrån läroplanens intentioner om ökad jämställdhet. Praon bidrar till att dels stärka ungdomarnas självkännedom, dels öka kunskaperna om möjligheter och villkor i arbetslivet. Vinsterna med praon är flerfaldiga och här är forskningen väldigt entydig. Under mina diskussioner i landet med skolledare och förvaltningschefer framträder emellertid ett mönster av olika argument mot praon. Alla betonar praons värde men man menar att hindren är för många.
Ett sådant hinder är Arbetsmiljöverkets krav. Verkets uppfattning är dock att problemet är betydligt överdrivet. Vilket understryks av att många kommuner löser detta. Ett annat argument som hävdas är att skolorna ersatt praon med andra alternativ vilket Skolinspektionen (2013) i flera fall visat inte stämmer.
Min slutsats är att argumenten mot prao är svaga. I själva verket handlar motståndet om att en väl genomförd prao kräver arbetsinsatser som inte prioriteras.
Att mot denna bakgrund ta bort prao eller delegera beslutsrätten till rektorer är både beklämmande och oansvarigt. Här behövs beslut på fullmäktigenivå. Eller i bästa fall, vilket utredningen om yrkesprogram föreslår (SOU 2015:97), ett obligatorium i läroplanen för grundskolan. Under tiden upprepar jag det mantra jag framför vid debatter och föreläsningar till kommunansvariga där praon stryks eller minimeras:
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar