Häromdagen fick jag slutligen bekräftat vad jag länge misstänkt. Det moderna tjänstesamhället håller på att bli en ren bluff. Snart når vi dess ultimata punkt; ett tjänstesamhälle utan tjänster.
När jag slår på mobiltelefonen hälsas jag välkommen till Danmark. Det danska mobilnätet på Bornholm når mig bättre än det svenska. Förmodligen föredrar Telia att satsa på diktaturerna i Centralasien framför att betjäna mig som kund i Norrekås, en perifer utpost i det svenska riket.
Dagens projekt var ett besök hos frisören, en lyx som med min allt glesare hårväxt kan förefalla överflödig. En gång i tiden fanns en modernitet som kallades ”drop – in”. Nu har frisören moderniserat sig till den grad att det krävs tidsbeställning, som ska göras via sms. Vi hade utväxlat ett par sms och enats om en tid. Det verkade bekvämt och rationellt. Dock visade det sig att tiden dubbelbokats eftersom frisören försummat att notera min tid i sin gammeldags almanacka.


När jag svalt förargelsen tänkte jag ändå utnyttja besöket i kommunens centralort till några andra ärenden. För tio dagar sedan hade jag lämnat in en linnekavaj till kemtvätten och den skulle nu vara färdig. Beväpnad med mitt kvitto stegade jag in för att klara av det hela. Men se, kavajen var ännu inte färdig. Kunde jag inte komma tillbaka i övermorgon? Vad gör man?
Ett besök på banken kunde också passa bra eftersom kontoret ligger på samma gata som kemtvätten. Men då visade det sig att man där dragit in på öppet-hållandet till bara ett par timmar. Förmodligen av omsorg om personalen. Det kan ju knappast handla om en förbättrad service till kundkretsen som borde öka väsentligt när folkmängden i Simrishamn så här års flerdubblas. Ska jag som kund vara tacksam för att banken vill befatta sig med mina pengar? Räntan är ju närmast obefintlig och den så kallade rådgivningen har inte genererat många kronor. Framför allt har den förbisett att den suveränt bästa av alla sparformer är att göra sig kvitt alla skulder. Om man därefter får en slant över så kan man be alla rådgivare att dra åt helvete.
Som en ljuspunkt når mig ett bokpaket i posten. Det vill säga jag måste åka drygt en mil för att hämta ut det på Ica. Men ändå gläds jag över denna restpost av det som en gång var ett kungligt verk i allmän-nyttans tjänst. Med en nostalgisk suck tänker jag på tiden i det gammalmodiga Belgien där vi på gångavstånd hade något så föråldrat som ett postkontor och där en uniformerad brevbärare bar hem posten. Vi log åt hans alltför stora skärmmössa, men denne sentida kollega till Monsieur Hulot delade faktiskt ut post två gånger om dagen. Vilket tjänstesamhälle!"

Slut citat

Min reflektion av denna kolumn är att internet som skulle innebära tjänstesamhällets revolution inte alls gjort det för mig. Nu ska jag klara av att göra alla tjänster via nätet helt själv och försöka förstå hur jag ska krångla mig igenom formuär efter formulär via nätet. Första gången som man tar hem ett bank ID eller registrerar ett köp via internet eller bokar en flygresa via Ryanair är det i alla fall inte tidsbesparande jämfört med om man ringer ett samtal och en tjänstvillig riktig människa bokar osv.

Ibland händer det att jag längtar efter det gamla omoderna samhället där man kunde ringa ett samtal och få en komplicerad tjänst gjord på fem minuter utan att behöva fylla i flera formulär på nätet med all den frustration som uppstår när man inte förstår eller när man gör fel och måste börja om.

Delar Du min uppfattning? Var det ett bättre tjänstesamhälle förr innan tjänstesamhället fanns?

Och snart finns inga butiker i stan å då måste jag handla via nätet om jag inte vill köra till en annan stad. Hur klimatsmart är det?