lördag 9 januari 2016

Demokrati och frihetsprocesser

Läser Lena Andersson i DN som skriver om hur oundvikliga frihetsprocesser fortskrider trots bakåtsträvare. På något sätt beskriver hon verkligheten omkring oss på ett hopplöst och samtidigt hoppfullt sätt. Och det är det oundvikliga och samtidigt så svåra demokratiarbetet hon beskriver. På ett lokalt plan bedrivs en del politiska debatter på sociala medier och ibland skrivs debattartiklar som verkar drivas av att förlöjliga oppositionens försök att utveckla demokratin och föreslå konstruktiva förbättringsförslag för Vimmerby kommun. I det ljuset är det uppfriskande att läsa Lena Anderssons rader i DN. Och med ett kreativt framåtsyftande möte med Lars Sandberg och Dennis Lindström igår eftermiddag så känns vårt politiska arbete för Vimmerbys bästa som möjlighetsinriktat och visionärt. I mötet mellan människor utvecklas vi alla och att få bryta tankar med genomtänkta och kloka personer som har ett nyvunnet politiskt intresse ger energi och kraft att fortsätta att arbeta med demokratiutveckling och delaktighet. Tillsammans bygger vi ett närodlat Vimmerby där besluten fattas av lyhörda politiker.

Läs gärna Lena Anderssons genomtänkta text: 

Vi lever i svåra tider. Vi lever i den bästa av tider. Samtidigt. När det ser som mörkast ut kan man trösta sig med att det alltid pågår en ohejdbar rörelse mot det rätta och rimliga.

Under julveckorna har Sveriges television sänt två dramaserier som behandlar avgörande historiska förändringar. I Pernilla Oljelunds och Harald Hamrells ”Fröken Frimans krig” om kampen för kvinnlig rösträtt låter man som dramaturgiskt grepp en enda rollfigur förkroppsliga hela motståndet mot rösträtten, den grötmyndige men ändå eftertänksamme Frithiof Johannesson (Allan Svensson), stöttad av sin lojala hustru Rut (Ulla Skoog).

Det är effektivt gjort, och framhäver något intressant: Hur omöjlig kampen mot kvinnlig rösträtt i själva verket var, att det faktiskt inte kunde ha gått hur som helst.

ljuset av vad åskådaren vet om de hundra åren mellan den tiden och vår framstår Johannessons ansträngningar för en konserverad värld som nästan rörande i sin meningslöshet. Han skickar till och med inbrottstjuvar för att stjäla petitionerna med namnunderskrifter. Som om det skulle hjälpa.

Frithiof tror att historien står och väger, att rösträttsrörelsen kan kväsas om han bara eldar rätt folk att se farligheten i förändringen. Men Frithiof Johannesson kan inte vinna den här kampen. Det är för sent för honom på jorden, hans värderingar är för inskränkta.

En förhalning kan han bidra till, och den kan åsamka skada, men förloppet kan ingen hejda, ty när insikterna om universella fri- och rättigheter på förnuftets grund är födda och långsamt börjar vinna gehör i många medvetanden med franska revolutionen finns ingen återvändo; då framstår allt annat som orimligt.

Den andra dramaserien som behandlar samma tema är den tyska ”Weissensee”, om DDR-statens dödsryckningar och hädangång. Precis som i ”Fröken Frimans krig” är det förgörande uppenbart vart allt är på väg och att det är oåterkalleligt. Det beror inte främst på att det är gestaltat så. Filmmakarna arbetar med facit i hand men facit är inbyggt i den samtid som skildras.

Vad som åskådliggörs är oåterkalleligheten i verklighetens skeenden, inte i en narrativ konstruktion. Om Berlinmuren öppnas så faller DDR, på något annat sätt kan det inte vara, ty DDR:s existens förutsätter muren och repressionen.

”Weissensee” visar med obeveklig klarsyn varför DDR-ledningen och Stasi inget kan göra; deras försök är lika futila som rösträttsmotståndarnas i Sverige sjuttiofem år tidigare. Och bägge har de lika dåliga prognoser som apartheidregimen i Sydafrika mot slutet av 1980-talet, även den dömd att falla på grund av sin inneboende orättfärdighet, som gjorde att den kunde upprätthållas endast med våld, tvång och mördande.

Motsatsen till orättfärdighet är och förblir jämlik frihet, det vill säga respekt för människans myndighet, hennes egen växt och utveckling, hennes frivillighet och förmåga att fatta sina egna beslut. I den stund tillräckligt många blir varse att andras frihet kunde och borde vara deras är det över. Tingen har sin utvecklingsgång och medvetandet kan inte låtsas vara där det inte är. Det är en helt avgörande skillnad att befinna sig vid samma punkt i en framåtrörelse eller en bakåtrörelse. Har människan väl känt på hur det är att styra sig själv avstår hon sedan inte frivilligt.

Därför kommer också Raif Badawis frihetskamp att segra i Saudiarabien. Med den allsmäktige guden på sin sida är det visserligen lättare för regimerna att bevara förtrycket men regimer som den saudiska och den iranska klarar sig inte länge i en värld där var och en kan ha sin egen tv- och radiokanal (Youtube, poddar, sociala medier), där vem som vill kan publicera texter av valfri längd till hela mänskligheten eller till den som delar samma intressen, kan söka kunskap, förströelse, kontakter och allt som tänkas kan bara genom en dator i sitt eget hem.

Friheten och gränslösheten på nätet, ja nätets själva outsinlighet, påverkar på gott och på ont våra föreställningar om oss själva och om gränslöshet som fenomen. Den rörelsen kan inte rullas tillbaka. Risken finns att även föreställningar om fredliga och jämlikt frihetsskapande gränser (integritet och upphovsrätt är två exempel) upphävs i processen, men inte om det hela kombineras med idémässiga insikter om att rättighetstanken är beroende av ömsesidighet.

När den kombinationen inträder börjar demokratin förverkligas på allvar, om man med demokrati menar individuellt självstyre under respekt för andras självstyre.

IS utnyttjar nätets frihet för motsatta syften eftersom de saknar begrepp om såväl individer som rättigheter och ömsesidighet samt hur dessa hänger samman. Allt går att uppnå med våld och dekret, men inte i längden. IS kommer att bli varse till sist att de förenar oförenligheter. Varje ordning som förutsätter våldet och underkastelsen är en desperat och dödsdömd kamp.

Troligen hör även hårt bevakade nationsgränser den gamla världen till, också om det dröjer innan de ter sig orimliga för tillräckligt många. Bilderna av hur det där stängslet i veckan monterades på Köpenhamns huvudbangård påminner om Frithiof Johannesson; man kommer att generas av dem en dag."

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar